|
I Dalregementets historia del 6, sidorna 150-151, kan vi läsa något om varierande krav på soldaternas hår- och skäggväxt. Vi gör ett litet utdrag: När chefen för Leksands kompani nyårsdagen 1863 på kompaniorder kungör sin regementskamrats, kaptenen E. P. M. von Vegesacks utmärkelse i nordamerikanska inbördeskriget, tillfogar han föIjande: »Men när jag vidrör äran och tapperheten hos en rätt krigsman, hur skall jag då finna ord att uttrycka nog djupt förakt för dem bland Eder, som så litet veta att ära sitt stånd, att de för ett vanmäktigt hån av sina qvinnor icke ens våga uppträda med skägg, denna manliga ansigtsprydnad, hvarmed skaparen sjelf utmärkt dem han danat till krigare. — Blygens, I ären icke värdiga annan drägt än de qvinnors, som nu ha mera rätt än någonsin att peka finger åt Eder! -- Det är en vanheder för Fäderneslandet att dylika feghjertade någonsin få bära vapen — och jag skall vid tjenligt tillfälle icke underlåta att till näpst anmäla dem, som icke hädanefter ställa sig till efterrättelse min uttryckliga vilja: att låta mun- och hakskägg växa fritt. Hysande den billiga förhoppningen att I viljen efterkomma denna min bestämda tillsägelse, bjuder jag Eder samt och synnerligen: Ett godt nytt år!» Denna kompaniorder åtlyddes sedan ett halvt århundrade framåt i tiden.
|